Flickan med svavelstickorna,
Teater Tribunal
Majfestival 11-25 maj

Regi & musik Dror Feiler
Text HC Andersen, Gunilla Sköld Feiler
Skådespelare: Isa Aouifia, Henrik Dahl, Ulf Drakenberg, Frida Röhl, Kirsti Torhaug, Benjamin Moliner, Henrik Hellström

Flickan, hon med svavelstickorna, har en mindre roll än man kunde tro i den här pjäsen. Hon kan absolut inte sägas ha huvudrollen. På sin höjd är hon ett av exemplen, på pjäsens övergripande tema.

Vi får presenterat tre tablåer.

I den första, som vi kan kalla "Betvingandet av eld", marcherar tre gaphalsar till moderna vetenskapsmän runt med det ideologiska uppdraget att stelna till is allt som är rörligt, varmt och svårkontrollerbart för människan. De vill styra självaste ödet och slumpen. De tror till och med att de lyckats.

I den andra, "Teatergrälet", visas en regissör och en sminkös i upprört samtal om teaterestetik - ska man skapa en drömvärld på scenen eller sträva efter att uppvisa verkligheten som den är?

Det genomgående temat är människornas fåfänga kamp att bemästra tillvaron och de väldiga, nyckvisa krafter som styr den.

Flickan kommer i tablå nummer tre. Hon berättar den välkända H C Andersson sagan om sig själv. Ni vet; hon är fattig och rädd, det är kallt och nyårsnatt, hon ska ta sig hem och bakom fönsterna ser hon hur fint de andra har det vid sina dignande matbord. Hon tänder en av sina osålda svavelstickor och får värme och ljus en stund, hon tänder en till, hon får underbara hallucinationer, hon tänder en till och en till och plötsligt är alla slut. Frusen och trött segnar hon ner i en snödriva på gatan och dör bort.

Isa Aouifia som spelar flickan, trotsar den överhängande risken för patetik och lyckas göra hennes död till pjäsens innerligaste ögonblick.

De tre tablåerna får färg och liv i scenografin. Mörker blandas med blixtbelysning, det är muller, rökkanoner, en tv-apparat med brasvideo, kylskåp och publiken bjuds på isglass. Det är snyggt gjort, men överallt symboler, symboler, symboler.
När dessutom replikerna, ner till minsta bisats, sväller över av liknelser och hänsyftningar blir det hela lite tröttsamt. Som om Gunilla Sköld Feiler inte vågade lita på sin grundidé utan hela tiden kände sig tvungen att distrahera publiken med något nytt att fundera över.

Huvudrollen i detta drama är livets makter själva. I sin frånvaro gör de rollerna bra. De är precis så mäktiga, orubbliga och odimensionerligt stora att en människa i jämförelse bara är liten, så liten.

Vilket känns... trösterikt.

Åtminstone för en grubblande, blivande psykiater som undertecknad.

Christoffer Rahm

pjäsen har urpremiär