— med fnitter
Sofia Jupither har regisserat denna Ibsenklassiker om dockhustrun Nora som gör uppror mot borgerskapets bojor, och Erlend Birkeland har genom scenografin och kostymerna förlagt handlingen till nutid. Dramat, skrivet för mer än hundra år sedan, utspelas här i en modern östermalmsvåning. Modernisering är ett vanligt grepp för att lyfta fram tidlösheten hos ett verk, men i det här fallet vill det sig inte riktigt.
Redan i de första dialogerna mellan Nora och hennes arrogante make Torvald blir det tydligt att det uttryck som mannens mentala herravälde över kvinnan tog sig i borgarklassen på 1800-talet hade vunnit på att skildras i sin rätta miljö. Publiken fnissar när Nora genom sina små krumsprång ber Torvald om pengar, de fnissar likaså när Nora beskriver deras förhållande för barndomsväninnan Kristina som lyckligt tack vare den hårt arbetande makens pengar. Fnisset visar att den borgerliga hustruns omyndighet för mer än hundra år sedan inte riktigt går att applicera på nutiden. Noras problem – att lagen hindrar henne från att ekonomiskt hjälpa sin make i nöd, på samma sätt som han försörjer henne, känns inte aktuellt.
I Ibsens drama ligger visserligen en uppenbar komik i förhållandet mellan Nora och Torvald, men detta för att visa att deras äktenskap vilar på en botten av desperation och allvar. Skildrat i ett hem på tvåtusentalet blir det enbart komiskt. Det märks också på skådespelarna själva; Leonard Terfelt känns aningen tvungen och road i sin gestaltning av den klassiskt patriarkale och affärsmässige Torvald, och det märks att han precis som publiken har svårt att ta rollen på allvar. Trots det luktar det undertryckt ångest och förtvivlan från scen när Terfelt och Anna Björk i rollen som Nora kuttrar mot varandra. Det latent aggressiva i relationen kontrasterar effektfullt mot det just dockhemsliknande, mysiga rummet som rymmer alla de hjälpmedel som behövs för att hålla uppe en chimär av borgerlig lycka – gungstol och öppen spis såväl som fruktskål, barnens färgglada leksaker och julpynt.
Den scen som berör mest är Torvalds förskjutning av Nora, där det ”vidunderliga” som hon väntar på inte inträffar, utan istället motsatsen, och hennes makes verkliga väsen träder fram. Den plötsliga, panikartade ångest hon då känner över sina förspillda år tillsammans med en så i själen kall man kan vem som helst föreställa sig, och man delar hennes känsla av total övergivenhet. Därför blir den sista uppgörelsen Nora och Torvald emellan så underbart befriande; en hjärtskärande ensam människa lyckas klamra sig upp igen, och hitta en verklig vän: sig själv. Det är också här som den tidlösa könsproblematiken som varit alltings kärna, för första gången kommer upp till ytan. Först här är det nämligen som Nora talar som människa, en position hennes make hittills haft ensamrätt på.
Impulsiviteten, Noras viktigaste personlighetsdrag, fångas skickligt upp av Anna Björk, och även hennes instängda, nervösa energi. Nina Fex tillför den tyngd som krävs i rollen som den allvarsamma och lugna Kristina Linde och Magnus Roosmann är trovärdig som den desperate herr Krogstad. Men det är vackre Peter Engman som lyser upp scenen i rollen som doktor Rank. Engman är som gjord för att skildra det morbida, pessimistiska och samtidigt muntra i Ranks karaktär, och hans charm och utstrålning gör att man önskar att handlingen tog en annan vändning, allt för att få honom att dröja kvar på scen.
Situerat i sin samtida miljö skulle detta drama framträtt i sitt fulla djup, och Sofia Juphiters version inbjuder istället till eftertanke om vad som hänt på kvinnosaksfronten sedan Ibsens tid. Men det räcker inte - det är bara i fotsid klänning som dockhemmets Nora kan vara en upprorsmakerska.
--- Uljana Akca
ill. Joakim Ceder
----------------
Ett dockhem
Dramatens lilla scen
Översättning Klas Östergren
Regi Sofia Jupither
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Linus Fellbom
Ljud Jakob Wilhelmson
Peruk och mask Barbro H. Haugen
I rollerna Leonard Terfelt, Anna Björk, Peter Engman, Nina Fex, Magnus Roosmann, Karin Huldt m.fl.
Redan i de första dialogerna mellan Nora och hennes arrogante make Torvald blir det tydligt att det uttryck som mannens mentala herravälde över kvinnan tog sig i borgarklassen på 1800-talet hade vunnit på att skildras i sin rätta miljö. Publiken fnissar när Nora genom sina små krumsprång ber Torvald om pengar, de fnissar likaså när Nora beskriver deras förhållande för barndomsväninnan Kristina som lyckligt tack vare den hårt arbetande makens pengar. Fnisset visar att den borgerliga hustruns omyndighet för mer än hundra år sedan inte riktigt går att applicera på nutiden. Noras problem – att lagen hindrar henne från att ekonomiskt hjälpa sin make i nöd, på samma sätt som han försörjer henne, känns inte aktuellt.
I Ibsens drama ligger visserligen en uppenbar komik i förhållandet mellan Nora och Torvald, men detta för att visa att deras äktenskap vilar på en botten av desperation och allvar. Skildrat i ett hem på tvåtusentalet blir det enbart komiskt. Det märks också på skådespelarna själva; Leonard Terfelt känns aningen tvungen och road i sin gestaltning av den klassiskt patriarkale och affärsmässige Torvald, och det märks att han precis som publiken har svårt att ta rollen på allvar. Trots det luktar det undertryckt ångest och förtvivlan från scen när Terfelt och Anna Björk i rollen som Nora kuttrar mot varandra. Det latent aggressiva i relationen kontrasterar effektfullt mot det just dockhemsliknande, mysiga rummet som rymmer alla de hjälpmedel som behövs för att hålla uppe en chimär av borgerlig lycka – gungstol och öppen spis såväl som fruktskål, barnens färgglada leksaker och julpynt.
Den scen som berör mest är Torvalds förskjutning av Nora, där det ”vidunderliga” som hon väntar på inte inträffar, utan istället motsatsen, och hennes makes verkliga väsen träder fram. Den plötsliga, panikartade ångest hon då känner över sina förspillda år tillsammans med en så i själen kall man kan vem som helst föreställa sig, och man delar hennes känsla av total övergivenhet. Därför blir den sista uppgörelsen Nora och Torvald emellan så underbart befriande; en hjärtskärande ensam människa lyckas klamra sig upp igen, och hitta en verklig vän: sig själv. Det är också här som den tidlösa könsproblematiken som varit alltings kärna, för första gången kommer upp till ytan. Först här är det nämligen som Nora talar som människa, en position hennes make hittills haft ensamrätt på.
Impulsiviteten, Noras viktigaste personlighetsdrag, fångas skickligt upp av Anna Björk, och även hennes instängda, nervösa energi. Nina Fex tillför den tyngd som krävs i rollen som den allvarsamma och lugna Kristina Linde och Magnus Roosmann är trovärdig som den desperate herr Krogstad. Men det är vackre Peter Engman som lyser upp scenen i rollen som doktor Rank. Engman är som gjord för att skildra det morbida, pessimistiska och samtidigt muntra i Ranks karaktär, och hans charm och utstrålning gör att man önskar att handlingen tog en annan vändning, allt för att få honom att dröja kvar på scen.
Situerat i sin samtida miljö skulle detta drama framträtt i sitt fulla djup, och Sofia Juphiters version inbjuder istället till eftertanke om vad som hänt på kvinnosaksfronten sedan Ibsens tid. Men det räcker inte - det är bara i fotsid klänning som dockhemmets Nora kan vara en upprorsmakerska.
--- Uljana Akca
ill. Joakim Ceder
Dramatens lilla scen
Översättning Klas Östergren
Regi Sofia Jupither
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Linus Fellbom
Ljud Jakob Wilhelmson
Peruk och mask Barbro H. Haugen
I rollerna Leonard Terfelt, Anna Björk, Peter Engman, Nina Fex, Magnus Roosmann, Karin Huldt m.fl.