Öppningsscen: Danmarks hov placerade i beigefärgade soffor framför beiga draperier, där de beser en catwalk med den ljuva Ofelia (Rebecka Hemse) som spatserar fram och tillbaka för att visa upp ett 60-talsaktigt mode. Vad vill regissören Staffan Valdemar Holm med denna lilla avvikelse från det ursprungliga dramat? Det förblir dunkelt. Möjligen att visa på det patriarkala förtryck kvinnor led under Shakespeares tid. Ett tema som knappast är centralt i Hamlet men här tar upp väldigt mycket plats. Och fler avvikelser blir det, vars avsikter förblir lika röriga som dunkla.
Här har vi alltså Hamlet förlagd till någonting som visuellt för tankarna till 2000-talets stureplan och något av de skandinaviska kungahusen för några år sedan, med Jonas Malmsjö i som Hamlet. Syftet med moderniseringar brukar vara att lyfta fram det tidlösa i ett drama, men här avslöjas det ack så tydligt hur få som idag faktiskt är kapabla att tolka Shakespeare. Ingenting i denna uppsättning avslöjar vad i Hamlet som skulle kunna vara lika aktuellt idag, det blir repliker vars innehåll och ande gått ohjälpligt förlorad under en narcissistisk yta.

Horatio, Hamlets förtrogna som här spelas av Robin Stegmar, blir hux flux en nervös, nördig pajas som inte kan låta bli att hoppa runt och dansa discodans till den svängiga musik av indiepopbandet Cocorosie som spelas vid de mest underliga tillfällen – exempelvis innan scenen där de två skådespelarna ska iscensätta mordet på Hamlets far. Börje Ahlstedt och Tomas Pontén spelar både dessa skådespelare, Rosencranz och Gyldenstern samt de två sjömännen. De görs likaså till narrar vars huvuduppgift är att locka publiken att skratta, ungefär som åt Homer Simpson. Att Shakespeare inte höll sig till de stränga antika uppdelningarna i komedi och tragedi är allmänt känt, men här förvandlas denna tragedi med komiska inslag till en fars. Miljön börjar efter ett tag mest att kännas som en ursäkt för billiga skämt a lá ”Laertes och Polonius dricker burköl ur myntautomat” och ”Gertrud ger Claudius oralsex”, där humorn endast går ut på hur lustigt Valdemar Holm tycker att det är att lyfta flera hundra år gamla littära figurer ur sin kontext och placera dem i dagens samhälle. Man kan med rätta fråga sig vad det har med handlingen i Hamlet att göra.

Jonas Malmsjö gör sitt bästa för att få fram allvaret i den roll han gestaltar, även Stina Ekblad lyckas glimtvis åkalla Gertruds skepnad, och Örjan Ramberg själen hos den korrumperade Claudius. Men med det får man mest känslan av att det allvarliga i Hamlet, själva tragedin, här bara reducerats till ett pikant inslag när allting runt omkring dem ändå drunknar i flams och trams, skratt och stoj.
Kulmen på spektaklet är fäktscenen, där Laertes (Erik Ehn) och Hamlet knappast gör upp med all den värdighet som var nödvändig i duellkonsten, utan istället görs ner till två bråkiga ungdomar i förorten som slåss för att lokal ungdomsgård saknas. Återigen – man lyfter någonting ur sitt sammanhang och placerar det i nutiden, så att vi ska få skratta lite åt hur tokigt det blir.
Man känner sig frestad att citera Hamlet själv inför allt detta, i de ord som syftar på Polonius otålighet i scenen där skådespelarna ska ge prov på sin talang:
”Gubben måste ha ett narrspel eller en snuskig historia om han inte ska somna”
Tyvärr verkar det som om dagens teater kan vara denne gubbe.

Uljana Akca

Hamlet av William Shakespeare
Premiär 15 mars, Dramatens stora scen
Översättning: Ulf Peter Hallberg
Regi och bearbetning: Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller
Ljus: Torben Lendorph
Musik: Cocorosie

I rollerna: Jonas Malmsjö, Örjan Ramberg, Stina Ekblad, Rebecka Hemse, Magnus Ehrner, Erik Ehn, Robin Stegmar, Tomas Pontén och Börje Ahlstedt