på Operan
Jag har sett Askungen två gånger. Den första var för ca 10 år sen på Regina. Den andra gången var på Operan i måndags. Regina är ett betydligt mindre hus än Operan. Det som slog mig med Operans föreställning var att mindre operahus inte har större attraktionskraft. Operan är svåröverträffad i många fall, och det finns riktigt bra exempel på lyckade föreställningar sista åren. Men Askungen hör tyvärr inte riktigt till dem. Somliga operor har helt enkelt bättre förutsättningar på mindre scener. Och dit hör Askungen, åtminstone är det min reflektion efter Operans föreställning. Det märks framförallt i att föreställningen inte får fart och att sångarna i flera scener känns utelämnade på scenen. Det blir särskilt tydligt då Rossinis typiska teman många gånger ackompanjeras med att sångarna jazzar runt på scenen. Det är tänkt att vara medryckande, men det faller rätt platt när scenutrymmet är så stort och sångarna så få. Det skulle säkert funka bra för en kör, men tyvärr inte för mindre ensembler. Dessutom blir dansandet lite tjatigt i längden. Men föreställningen har dock flera höjdpunkter.
Kören låter som vanligt väldigt bra och tajt, men tyvärr räcker inte alltdid rörligheten till hos samtliga sångare och ger därför styltigt uttryck. För gäller solisterna är balansen rätt ojämn, alla gör ett kanonjobb men tyvärr försvåras helheten av att grundförutsättningarna skiljer sig på flera punkter bland sångarna. Don Magnifico (Bruno Praticò) är en riktigt fryntlig typ och är som gjort för rollen. Jesper Taube gör en säker och välljudande tolking av Dandini. Även Malena Ernman gör en klockren Angelina (Askungen), musikaliskt och sceniskt. Bägge systrarna (Katarina Leoson, Karin Ingebäck) är skönt vulgära och nitiska. Umberto Chiummo i skepnad av Alidoro gör framförallt en väldigt fin insats under ett ensamt möte med Askungen. Ramiro sjungs verkligt vackert av Leif Aruhn-Solén, dock något stel sceniskt. Men trots generellt väldigt bra enskilda insatser blir samspelet ändå obalanserat.
I andra och sista akten har betydligt mer energi, det är som att föreställningen behöver första akten som startsträcka. I andra akten finns ju också fler musikaliska höjdpunkter.
Askungen är inte helt enkel att sätta upp, delvis för att librettot är så pass tunt. Om jag ska jämföra med Figaros bröllop, som är en fantastiskt raffinerad, genomtänkt och välskriver fars, är Askungen tyvärr lika mycket tjatig buskis. Utgångsläget att göra en roande opera är alltså knepigt. Jag har full förståelse för det valda upplägget med knäppa karaktärstolkningar och jazzande till Rossinis melodier. Men det blir rätt tjatigt och passar inte på en så stor scen som Operans. Jag tror nog att ett mer traditionellt upplägg hade funkat bättre för Askungen, alternativt en begränsning av scenutrymmet.
Thomas Lundqvist