på Operan
Sven-David Sandströms senaste opera är baserad på Torgny Lindgrens bok Batseba. Lindgrens bok bygger i sin tur på en karaktär med samma namn ur hebreisk mytologi och annan gammal religiös litteratur såsom Gamla Testamentet. Den handling som utspelas i Sandströms opera kan kort sammanfattas enligt följande. Batseba, gift med krigarhjälten Uria, blir föremål för kung Davids åtrå. Hennes förbindelse med Uria tar slut efter ett arrangerat mord på krigsfältet. Efter giftermål med David får hon en son som hon också till slut lyckas placera på kungatronen. Alltså, mycket kärlek, grymhet, förtal och blodspillan som Sven-David Sandström själv uttrycker det.
Operans uppsättning är en verkligt imponerade produktion. Alla aspekter av Batseba genomsyras av en gediget genomförande; ljussättningen (Torkel Blomkvist), scenografin (Lars Åke Thessman) och regin (David Radok). Ensemblen består av ett utmärkt gäng där bland andra den unga Batseba tolkas av Elin Rombo, den äldre av Hillevi Martinpelto. Michael Weinius fina tenor ger röst åt Kung David och Ahinoam (Davids första hustru) sjungs av Ingrid Tobiasson. En rutinerad och förhållandevis bekant grupp alltså.
De första scenerna utmärks framförallt av mäktiga körpartier där höjdpunkten är det vokala samspelet mellan damerna och herrarna. Sandström har valt bort ouvertyren för att han enligt egen utsago vill att publiken ska föras direkt in handlingen. Och här uppstår mitt problem; jag upplever aldrig att jag kommer in i handlingen. Även om programmet och textmaskinen ger tillräckligt stöd för att begripa vad som händer blir jag inte närvarande. Som jag upplever det är framförallt orkestermusiken för dominant och utan att ge förståelse av handlingen. Sandström skapar verkligen fantastiska klanger – men tyvärr hjälper det inte samspelet med rollernas motiv och ageranden. Musiken har mycket narrativ karaktär, men utan att ger någon tydlig ledning för vilka känslor som gäller för stunden. Detta går ju givetvis att tolka genom att lyssna på vad sångarna sjunger. Men som det ofta är med operasång, och framförallt när texten inte framförs på svenska, kräver detta att man läser av textmaskinen väldigt ofta. Och detta blir dessvärre lite tjatigt i längden när musiken inte ger det dramaturgiska stöd den kunde göra. Jag upplever heller inte att dramat riktigt tar fart. Stundtals förekommer mer dramatiska partier, men för det mesta flyter operan fram utan att rollernas öden tränger igenom orkestermusikens tjocka matta. Operan har dock flera riktigt fina sångpartier, som exempelvis Batsebas solosång i första akten, samt hennes duett med David.
Klangerna som Sandström skapar ger en tydlig indikation om den upplevelse och värld han vill förmedla, men utan ett framgångsrikt samspel mellan musik, handling och karaktärer kan jag aldrig bli riktigt delaktig.
Thomas Lundqvist