på Operan
La Traviata är lätt att placera i andra tidsepoker. I Operans uppsättning gäller nutid, med stilistiska inslag från 50-talet. La Traviata är faktiskt ovanligt lätt att förflytta till 2000-talet, utan att man hakar upp sig på teknikaliteter eller handling. Dessutom är det betydligt enklare att relatera till karaktärerna. I Operans uppsättning är man snarare deltagare, i motsats till åskådare i den ursprungliga 1800-talsmiljön.
Att vara ljussättare kan en nog så otacksam uppgift, det är bara om det blir fel som någon lägger märke, ungefär som att vara IT-ansvarig på ett företag. Kanske var det dock min kyska läggning som förde uppmärksamheten mot just ljuset denna gång. Hursomhelst kan jag säga att ljussättningen gav en påtagligt bra balans och förstärkte känslorna i de olika scenerna. Det har jag nog aldrig skrivit förut. Scenografin var säker och snygg, och framförallt första och sista scenöppningen utmärktes av enkel och smart symbolik.
Första scenen är riktigt bra; kören som ofta får rätt statisk regi, deltar här ordentligt sceniskt och musikaliskt. Samspelet mellan Maria Fontosh (Violetta) och kören har Herr Holten smörjt med att kasta in lite spontana utfall från kören - kul.
Verdi är ju känd för att sakna transportsträckor (mitt personliga undantag är dock Nabucco) och La Traviata flyter på fint genom hela kvällen. När jag ibland när försöker tänka ut vilken min favoritkompositör inom opera är (ja, det händer fortfarande), så brukar Verdi alltid hamna på topp tre. Puccini i all ära, men det finns ett slags integritet och svärta över Verdis musik som gör ariorna särskilt starka. Men lustigt nog är det recitativen med dramaturgin som brukar vara de verkliga upplevelserna. Och så var det även med La Traviata - i synnerhet mellan Germont Sr (Anders Larsson) och Violetta i andra akten. Anders Larsson var för övrigt (och som vanligt) klockren i utspelet och sjöng otroligt bra med suverän diktion. Maria Fontosh gör en fantastisk Violetta, även om hennes pianissimon inte skulle skada av lite mer dynamik. Jonas Degerfors’ tolkning av Alfredo är framförallt stark i det sista samspelet med Violetta.
Verdi skrev en gång om La Traviata att ”Detta är ett ämne för vår tid”. Han hade säkert rätt då och skulle nog uttrycka samma åsikt om dagens tid. Men även om kurtisaner / prostituerade idag inte är lika givet inslag i societetslivet, så är debatten ändå aktuell. Slitningen mellan olika världar, sociala förväntningar och koder, normer är väl närvarande fortfarande, om än mer subtilt. Man kan ju därför fråga sig om etiketteringen av Violetta som prostituerad har relevans. Fast däri ligger ett bevis på att världen faktiskt gått framåt, vilket Holtens avklädda uppsättning - kanske oavsiktigt - också blottlägger. En annan styrka i uppsättningen är att den tar udden av den falska romantik som brukar omge uppsättningar av La Traviata i 1800-talsmiljö. Traditionella uppsättningar av La Traviata brukar ju snarare ge intrycket att Violetta väljer mellan ett kul partyliv och ett stilla kärleksliv. I torsdags var det dock snarare ett val mellan liv och död.
Thomas Lundqvist