Helena Franzén ger oss kargt landskap

I ”Tide” får tre dansare, Laura Lohi, Moa Westerlund och Kristine Slettvold, ge sina egna personliga tolkningar av oändlighet utifrån sina egna förutsättningar. Det är personligheterna och deras unika rörelser som sätts i fokus. Det som binder dem samman är att allt kommer, går och återkommer. Rörelserna bildar mönster som man känner igen men som samtidigt förvridits eller förfinats. Dansarna kommer först ut en efter en och dansar sedan tillsammans. Ibland sätter sig någon och byter musik på LP-spelaren.

Landskapet som dansen tar plats i är kargt och några falska månar är den enda belysningen. Efter en stund blir rörelserna monotona och i kombination med den avskalade scenografin är det svårt att behålla intresset på topp. Kanske är det just Franzéns mål. Att vi ska kämpa när vi ser dans, att vi inte bara ska förvänta oss att bli matade utan att vi måste delta. Men är man trött är det en kämpig föreställning att ta till sig.

Av: Anita Norrblom

anita@slynglar.com

--