Birth
recenserad av Eleonora Bru
The Forgotten
recenserad av Catharina Tunestad
Vera Drake
recenserad av Catharina Tunestad
White Chicks en film om två svarta poliser som blir amerikanska bratstjejer
recenserad av Maja Berg
En alldeles särskild dag
anmäles av Fredrik Jörgensen
Om Television idag
av Albin Axén

Mika
anmäles av Anders Hedman

Broderier
anmäles av Sanna Fröberg Fredén
Populärmusik från Vittula anmäles av Sanna Fröberg Fredén
Vargens tid recenserad av Stefan Larsson
Om film två
Om film ett, av Albin Axén
6points recenseras av Anders Hedman
Jersey Girl och Envy anmäls av Stefa Larsson
En artikel om Max Anderssons filmer av Anders Hedman
2 recensioner av Some Kind of Monster. Av A Hedman och A Axén.
Kill Bill vol 2 och kvinnorna på...
Sylvia
Vodka Lemon samt intervju, Kärlekens språk
The passion of the Christ
Underworld, Far och dotter samt The Missing
Big fish
Här kommer två recensioner av filmen Mona Lisas leende!

Mona Lisas Leende
hade premiär i Sverige den 12 mars. Handlingen utspelar sig i ett högborgerligt och akademiskt New York under 1950-talet. Den visionära lärarinnan i konsthistoria Katherine Watson (spelad av Julia Roberts) har just anlänt till ett konventionellt universitet. Snabbt uppstår det konflikter mellan etablissemanget och Katherine Watsons mer moderna inställning till livet. "Etablissemanget" (vissa lärare, rektorer, inarbetade rutiner, etc.) försöker skapa en slags 'produkt' av eleverna: Snarare än att lära dem att tänka fritt och nydanande tvingas de presentera rena kopior av stora, erkända så kallade mästare inom litteratur och konst. Istället för att kasta sig in i fria ävertyr hypnotiseras de till att vilja gifta sig, skaffa barn och backa upp sin man för resten av sina liv. De som inte följer reglerna skulle inte bara bli relegerade från universitetet utan även bli socialt utstötta. Med andra ord, de har inget val än att följa systemet.

Den, på den tiden, lite okonventionella Katherine Watson försöker ge eleverna en chans att göra sina egna livsval istället. Detta är givetvis inget som görs ostraffat, och voilá, grunden för ett fint flytande manus är skapat! Det lysande skådespeleriet förstärker det hela och ger tittaren möjlighet att färdas långt in i ett melodramatiskt, vackert och hemskt akademiskt 50-tal, där det viskas och skvallras och flirtas i varje skugga.

Filmens budskap känns gripande och kan givetvis tolkas på ett oändligt antal sätt. Det verkar som att manusförfattaren tex försöker ropa: -Vad är det ni gör av era liv, tjejer!?! Utifrån filmens perspektiv har det uppenbarligen inte hänt mycket sedan 1950-talet: Flertalet lägger fortfarande ner all sin energi på att efterfölja vårt likriktade sociala kontrakt, på att förvandla sina kroppar till en slags maskinell produkt som "håller måttet", just för att få ha någon att krama, för att få vara en accepterad medlem av 'den mänskliga flocken'. Många söker fortfarande lyckan och kärleken i en partner istället för i sitt egen hjärta. Katherine Watson försöker kanske visa att det finns så mycket mer i livet än ett bra jobb, sjyssta TV-program, en "bra" partner, stabila pensionsavtal och en ståtlig grav.

Man skulle kanske kunna tolka budskapet som att vi är magiska varelser, eviga änglar som förirrat oss i Aristoteles (rationalitetens) förgiftade moln, som hypnotiserats att uppfatta världen på ett lineärt sätt, en värld där livet börjar med födseln och slutar med döden, en värld där allt består av fasta föremål snarare än av vårt eget medvetande, en värld där ens (falska?) 'jag' har blivit begränsat till en simpel fysisk kropp istället för att låta ens (sanna?) 'jag' vara absorberad i nuets ordlösa evighet.

Det är möjligt att en del skulle lämna denna film nästan med en axelryckning. Men för den som satt sin fot i universitetets långa, ekande korridoret, för den som iakttagit hur fångad den moderna människan blivit -- och som därmed fått upp ögonen för möjligheten till ett liv i sann frihet -- vill jag varmt rekommendera denna oerhört vackra och fängslande (?) film.

Stefan Larsson

.

Frågan före filmvisningen var om filmen, med dess djupsinniga titel, skulle kunna leva upp till den längd och det djup som den tycktes vilja ta sig.
Svaret blev att längden besegrade djupet, men i detta fall innebär det inte alls något fel. För vad Mona Lisas leende gör är att vända ut och in på frågan om vilket som är det sannaste, mest frihetliga sättet för en kvinna att leva på.

Eleonora Bru

.

.

.

Makten bakom

perspektivet

Det är en rak film, Fem på eftermiddagen, även om den utspelar sig emellan de afghanska bergen.
Människorna, karaktärerna, är inte mer än linjer symboliserande ett varsitt förhållningssätt. Fadern i det hem som är filmens centrum är mycket gudstroende, medan hans ena dotter vill bli Afghanistans nästa president. Därför fick hon säkerligen rollen att spela öppen, nyfiken och intellektuellt törstande.
Historien är sorglig, livet är lika hårt som stenarna på vägen. Och det verkar svårt att ens finna bördig jord där nya inspirerande växter kan växa och ge energi. Men det stora tragiska problemet med filmen är att den kallas film och inte dokumentär. I lång, viktiga, monologer får flickorna i skolan debattera om Afghanistans framtid, och det är intressant, men det är inte film.
Regissören har berättat att hon enbart hade med ”vanligt folk”, och inte professionella skådespelare, i filmen. Liksom att hon bad aktörerna att inte spela, utan vara precis som i verkligheten. Vad hon har missat, till viss del troligen genom detta, är inget mindre än en films själva essens, enligt mig.
Aktörerna i filmen bjuder ej på flera sidor av sig själva, frågor uppstår inte. Därigenom faller filmen platt och blir enkel, i ordets negativa bemärkelse.
Den är fylld av politiska uttryck men väcker, som sagt, inte utvecklande frågor.
Jag har hört denna films åsikter förr och den tar en given risk att låta sig formas till ett stumt, politiskt mantra.
En fråga väcks i alla fall i mig och det är varför man inte gav den riktiga skådespelartalangen i filmen, flickan Mira som också vill bli president, huvudrollen? Hon har vad filmen i övrigt saknar, nämligen mångbottnadhet, uttrycksfullhet och doldhet – därav en del av innebörden i filmiskhet.

Gå och se filmen för att den, även med kritiken medräknat, ger perspektiv på lidande och lidande. Därav perspektiv på din egen plats i tillvaron, ditt ansvar och din makt som har så mycket enklare att även röra sig utom din egen sfär. Det står som mest klart när amerikanska helikoptrar far omkring, lätta som flugor, i skyn, ovan huvudena på människorna som hakar sig fram i sönderslitna tofflor på den uttorkade jorden.
Det är svårt att se hur denna himmel och denna jord hänger ihop, det är svårt att se, om man känner till rättvisan.

Eleonora Bru .

.

.

Fyra nyanser av brunt

Fyra nyanser av brunt är en omtumlande film som likt Fellini i Roma kärleksfullt och surrealistiskt vill beskriva sin egen kultur, i detta fall den svenska. En rad unika och ovanligt bra scener erbjuds.
En rad starka bilder av det svenska på gott och inte beskivs. Bland de starkaste scenerna görs av Johan Rheborg som spelar med axeln uppdragen. Karaktärerna visar både sina goda och dåliga sidor. Scenerena sitter i mitt medvetande dagar efter filmen, som ett dråpligt skydd mot alla mindre smickarande sidor hos en själv och andra i sin svenska omgivning.

Goodbye Lenin

Socialismen har ju onekligen liksom monarkin, fyllt en nödvändig funktion i staters historia. Att nu vissa länder fortfarande lever efter socialistiska eller monarkiska idéer kan verka konstigt eftersom demokrati för de flesta framstår som det bästa alternativet.

Filmen visar hur människor kan skapa en bra tillvaro, ja den bästa tillvaron, även utan västvärldens massproducerade snabbkultur och valfrihet.

Men samtidigt hur vi likt ett växande barn vill gå vidare mot en större världsgemenskap. .

.

.

Om dagen idag

En ung kvinna är innesluten i skuldkänslor, vad den bottnar i vet hon inte riktigt, men den är stark och styr hennes tillvaro. Genom vår tids mänskliga problematik väver filmen ”Det är lättare för en kamel” en skärpt, mångbottnad och essentiell samtidsskildring.
Kvinnan vaknar och gråter på natten, tyst. Lika ljudlöst går människorna förbi hennes bil dagen innan, i vilken hennes man sitter och vrålar ”Internationalen” så entusiastiskt så att man skulle kunna tro att han menade vad han sade!
Det är just här, i klyftan som uppstår mellan historiens ärvda ideal och nutidens identitetslösa nihilism, som filmen blir enastående. Här tillåts det gamla och det nya krocka samman, skrapa in i varandra, och skapa spänningar som sätter djupa spår hos den som vågar stanna tillräckligt länge inuti origon. Befriande är att filmen inte för ett ögonblick vill förutbestämma en överordnad moral, den är mer som ett pågående skeende.

Skall du enbart gå och se en enda film detta år så låt det bli denna. För det är hissnade att ges en chans att titta in i sin egen samtids existens, just i sin egen samtid.
Denna film bör tas upp till debatt, visas på televisionen, och bli synliggjord långt utöver Zitas Biograf, och vi tackar Folkets Bio än en gång för att där finns människor som har ögonen med sig när det gäller filminköp.

Eleonora Bru .

.

.

"Hondo" (Samuel L. Jackson), som är av den respekterade "gamla skolan" av swat-poliser får i uppdrag att samla ett team för att klara de absolut tuffaste fallen. Hondo har med sin långa erfarenhet fått ett öga för vem som passar och inte passar i hans team. Hans val av medlemmar ogillas dock av polisledningen då han i stort sett uteslutande väljer hetlevrade unga swat-medlemmar som gått sin egen väg.

De får i uppdrag att transportera en internationell terrorist till ett högsäkerhetsfängelse när denne skriker åt media (som hårdbevakar) att den som friger honom kommer få en lösensumma på 100 miljoner dollar. Den amerikanska girigheten sviker inte och raden av fritagare blir lång...

Swat känns som vilken actionfilm som helst. Den utmärker sig inte speciellt mycket, men är för den sakens skull inte dålig. Man behöver inte engagera sig speciellt mycket för att begripa handlingen och rollerna känns ganska stereotypa. Men det finns onekligen en publik för den här sortens film, och ibland kan det faktiskt vara skönt att se en film där man redan innan vet att den inte kräver så mycket av sin publik, för dig som gillar action är det bara att slappna av och njuta!

I rollerna: Samuel L. Jackson, Colin Farrell, Jeremy Renner, Michelle Rodriguez, LL Cool J, Oliver Martinez m.fl..
Regi: Clark Johnson

.

.

.

En amerikansk svartare Fellini?

Skriven av samma man som skrev Ken Park och Kids.
Harmony Korine.

Måste vara USA's nu bästa filmregissör, detta är ett mästerverk som skapar lika stark närvaro som i Fellinis Roma eller Amarcord.
Samma film innehåller dock hemska scener som får mig att tänka på Dostojevskis Brott och straff, när de angriper en hjälplös äldre kvinna. Då klarade jag inte av att titta.
Men dessa hemskheter, som även de med katter som påminner om Greenaways förruttnelser glöms bort när filmen ger mig killen med kaninluvan och den gula skateboarden kyssandes två flickor, eller när den lilal killen dansar framför stora spegeln med bestick som träningsverktyg, till Madonna.

Albin Axén

.

.

.

Sagan om konungens återkomst

Det är märkligt hur en och samma film kan vara både så bra och så dålig.
Första tre fjärdedelarna av filmen är väldigt bra, men sedan vänder det och blir mer av en blandning av serietidning och kitschtavla.
Även första scenen är misslyckad, alltför kort för att ge Gollumkaraktären djup, i alla fall i den scenen.
Men de delar som är bra är extremt gripande och välgjorda, som rör mig till tårar, som när Gandalf kastar trollformeln mot Nazgülerna, eller när Rohans ryttare skall möta det de tror blir deras död. Man skall dock inte blanda ihop handlingen med andra världskriget, filmen tar från urgamla sagor.
Scenerierna och effekterna är väldig trovärdiga och medryckande, de förmedlar ihop med det övriga i filmen en existensiell känsla av liv och död, att kämpa för någonting gott och att vara beredd at offra allt för det man tror på, oavsett om man är liten och har oddsen emot sig.

Albin Axén

.

.

.

Swimmingpool – en film om den kreativa processen

Frankrike 2003
Orginaltitel – Swimming pool
Regi & manus – Francoise Ozon
Musik – Phillipe Rombi
Längd – 102 minuter

I rollerna
Sarah Morton – Charlotte Rampling
Julie – Ludivine Sagnier
John Bosload – Charles Dance
mfl

Synopsis
Sarah Morton är en medelålders, brittisk, författarinna - berömd för en serie framgångsrika deckare. Hon är också en hetlevrad och spänd person som är avundsjuk på sina yngre rivaler och obekväm med sina framgångar. Hon saknar inspiration till sin nästa bok och tar därför tacksamt emot ett erbjudande från sin förläggare att få tillbringa en tid i hans hus i Frankrike. Nya omgivningar, ensamhet och ett stabilt lugn kanske kan få hennes kreativitet att flöda.

I det solvarma Frankrike rubbas lugnet i hennes fristad av Julies ankomst. Julie är förläggarens okända och stridslystna dotter som är Sarahs raka motsats: ung, frigjord och promiskuös. Hennes ankomst bäddar för konflikter på alla plan och ger absolut ingen ro för att skriva en ny bok.

”Swimmingpool” är en vackert fotad film. Det börjar med en etableringsbild över London och Themsen. Vattnet är centralt i denna film liksom i många av Ozons filmer. I hans ”Under sanden” där Rampling också har huvudrollen drunknar hennes man i havet då de är på semester. Swimmingpoolen är karaktären Julies rike.
Swimmingpooler är, till skillnad från havet, hanterliga och kontrollerbara. Något som Julie inte tycks vara. ”Swimmingpool” och ”Under sanden” besläktas också genom temat; det korta steget mellan verklighet och inbillning, den tunna hinnan mellan driftskontroll och lössläppta lustar. ”Swimmingpool” handlar också om att se eller att bli sedd. Att avslöja hemligheter eller att få hemligheter avslöjade.

Skådespelarinsatserna, främst då Ramplings, men även Sagniers gör att filmen trots dess lugna yta sänder ut en känsla av oro och mystik. Charlotte Rampling gestaltar författarinnan Sarah Morton minimalistiskt, men med en otrolig glöd under ytan. Detta var också det som gjorde ”Under sanden” så stark.

”Swimmingpool” är en rätt så subtil film. Den puttrar långsamt på och vore det inte för Ramplings ansiktsutryck, hennes karaktärs växande från spänd engelska till en kvinna full av passion och hemligheter och samspelet mellan henne och Sagnier, så skulle filmen falla relativt platt. Men nu blir den spännande, vacker, sorglig och ganska komisk på sina håll.

/Sanna Fröberg Fredén

.

.

.

Den litterära gåtan

Filmen Dogville är som ett garn vilket lurar dig rakt igenom tre timmar att det redan i sin inledning har stickats ihop till ett täcke, i alla fall idén om detta. Men som, tvärt om, slutligen visar dig att det du trodde var täcket enbart var ett flertal trådar som tålmodigt väntade på refrängen.
Det förstår du möjligen sedan, efter, när tiden gör en volt och ställer dig barskrapad framför filmen på nytt, på asfaltspromenaden ifrån biografen. Von Trier leker med metafysiken igen, konkret och gravallvarligt. Han är synnerligen storartad och bevandrad i de svåra konsternas konst.
Dogville vill, enligt mina ögon, förklara hur ett litet sammanbitet samhälle kan försonas på en annan nivå genom att släppa fram den destruktiva sidan av sig, när de ställs inför något så utmanande som en avväpnande främling, fantastiskt spelad av Nicole Kidman. Nästan som hon genskjuter skådespelarkonsten och genomgår en helhetlig transformation.
Samtidigt som filmen skapar stadens utveckling, väver den fram en öppning mot främlingens inre. Den förklarar tydligt den mänskliga illviljan mot att sätta sina livs rutiner på spel, behovet av att rädda sitt likartade liv och samtidigt offra det nya, kosta vad det kosta vill. Och alla de bedrägerier som följer på detta beteende. Ett beteende som gör stadens invånare blinda inför alla de handlingar som frammanar en konsekvens. En slags döljande imma svävar ner över staden Dogville, och invånarna har plötsligt glömt bort att de också har en plats inom ansvarets fält. Cirkeln är sluten.
Se Dogville för att denna film inte ställer de stora filosofiska frågorna på ett, för dig, lättvindigt sätt. Tvärtom låter den dig gå och tänka omkring då du lämnat biografen för att knuffa dig emot ett ställningstagande, därav krocka med dig själv.

/ Eleonora Bru .

.

.

Parodi på parodin

En kompis till mig samlar på underfundiga ”leva-livet” citat, i ett litet skrivhäfte. När hon berättar om veckans skörd i detta ämne kan det till exempel låta: ”Livet går vidare, även om det inte går något vidare.” Som taget ur filmen ”Hannah med H” alltså. Varje gång jag hör dessa små, ytterst retsamma citat, drivs jag till att sucka tyst för mig själv. För att uthärda situationen och samtidigt inte vara till besvär. Precis, faktiskt brännadne precist!, är det i biosalongen denna måndag morgon.
”Hannah med H” är studien av det utstuderade, nästan som om huvudrollsinnehavaren ”Hannah” i filmen, spelade upp en parodi på sig själv. Hon är den unga alternativ kvinnan som vill något annat, ”något mer”, än att handla kläder dagen lång.
Samtidigt är hon utstuderat ”alternativ-stylad” filmen igenom, och hinner gå igenom en hel kollektion av stilistiska kläder på sin resa genom filmen.
Men just det är en paradoxal petitess i jämförelse med den kraft som smyger på henne i filmen, och söker göra henne verklig. Det lyckas ej, inte ens genom filmens olika videokameror och vinklar. Du skall förstå vad jag menar med detta när du sett filmen. För den bör ses, som en studie över hur det går när en allt annat än ”alternativ” tänkare söker göra en film om just sannings sökande utanförskap.
Det skulle ha kunna bli en film som förmedlade en autentisk känsla och fråga inför det ovanliga eller vanliga, men blir istället en normaliserande och slätstruken ”feel good” film.

/ Eleonora Bru

.

.

.

Skillingtryck

Det finns filmer och så finns det filmer. Jag såg igår klart en film Balladen om en soldat av Grigori Chukhrai, det var den film som fått mig att gråta mest av alla filmer jag sett. Så otroligt bra och vacker. Filmen från 1959, den kallades då av en amerikansk recensent för den bästa ryska film som kommit till USA efter andra världskriget.

Jag kommer inte gå in på detaljerna nu, men den handlar för mig om moral, om livskraft och om politik. Hur en människa skall vara soldat inte bara i krig utan även ha en bra soldats moraliska styrka även i freden, för att hjälpa andra och att ha mod inför livets egentligen outhärdliga krav.

Jag tänker här på Platons väktare till exempel, vilka skall förkroppsliga moralen och vara filosofer. Ett hopp om människan. Men även andra ickesoldater skildras starkt, de som vårdar, de som väntar de som ger liv.

Översiktligt handlar filmen om en telegrafsoldat som skjuter bort två tyska tanks och istället för att bli befordrad vill se sin mor. Han får mot reglerna fyra dagars permission och på vägen händer de mest underbara, hemska och fina saker. Helt enkelt en film som bygger vidare på en av världens största litteratur, den ryska.

Du kan komma åt denhär.

.

.

.

Ondskan

Albin Axén

.

.

.

Tears of the sun.

Tears of the sun är en krigsskildring från Nigeria där Bruce Willis spelar "Lt. A.K. Waters", en amerikansk "Special-Ops commander" som fått uppdraget att rädda en läkare, Dr. Lena Fiore Kendricks (Monica Bellucci), från kaoset som den lokala gerillan skapat.

Väl på plats visar det sig dock att den unge doktorn vägrar lämna sina patienter när hon får veta att det bara är hon och de andra i hennes läkarlag som ska evakueras.

Waters lurar med henne till helikoptern genom att lova att patienterna ska hämtas senare, vilket dom inte ska. Han agerar som en kall kalkylerande krigsmaskin och ignorerar hennes känslor för urinvånarna, det enda han är intresserad av är att slutföra sitt uppdrag.

När de åker över byn de hämtat doktorn ifrån med sina helikoptrar och ser förödelsen, nedbrända hus, döda barn och annat förskräckligt händer dock något med den stenhårda gamla militären, hans samvete säger ifrån och han ber helikoptern vända tillbaka för att rädda de som räddas kan. Detta beslut leder Willis och hans män på en väg mot empati, medmänsklighet och kärlek.

Willis är perfekt för rollen som Waters. Han blir sprängd, skjuten, knivad, och allmänt nedsmutsad i djungeln i klassisk "die hard" anda. Monica Bellucci i rollen som "Dr. Lena Fiore" brinner verkligen för sina patienter och den Nigerianska lokalbefolkningen och kämpar stenhårt för att få Waters att inse detta. Hon känns som en perfekt motpol till Willis hårda beslutsamma karaktär och det blir bra film med proffsigt skådespel precis som man kan vänta sig av två stjärnor av denna kaliber.

Filmen är realistisk i sin skildring av kriget och känns bitvis otroligt mörk och hemsk, men "Tears of the sun" är en sevärd film för den som är ute efter en klassisk hjälteskildring med kampen mellan det goda och det onda.

/Björn .

.

.

två recensioner av filmen Detaljer, premiär 10:e oktober

Igenkännandets obekanta möte

Eleonora Bru .

.

.

Ett mellanrum

Detaljer är en snygg och lite ovanlig film, men den tappar mycket i sin avsaknad av filmiskt tempo.

Frågan kanske bara är en detalj?

Albin Axén

Orig. titel DETALJER Regi Kristian Petri
Manus Jonas Frykberg
Foto Göran Hallberg
I rollerna Pernilla August, Michael Nyqvist, Rebecka Hemse, Jonas Karlsson
Producent Christer Nilson
.

.

.

En öppen ensamhet

I detta (icke) möte blir Chihiros främlingskap svårt att uthärda och jag anar att det är därför hon slår sig mot huvudet med knytnävarna och undrar om hon ens finns till.

Magin har satt sina klor i henne, vilken filmen tycks vilja särskilja från det mänskliga levandet. Till den dimension Chihiro förs blir hon först och främst fråntagen sitt namn. Namnet får i filmen symbolisera den mänskliga identitetens samlingspunkt.
Därav invigs hon till att bli ande bland andra andar.
Hennes namn är minnet av sitt jag och förutan den ges glömskan, om vem hon är, plats. Men för den verklige Chihiro (nu kallad Sen) finns minnet kvar av sitt hem, då hennes främlingskap är så starkt, detta begär får henne att söka spåren ut ur andevärlden.

Det dynamiska är att Chihiros längtan hem, genom filmens gång, tycks omvandlas och vändas i en annan riktning än dessförinnan. Ett det ensamma främlingskapets resa, i exil hos andevärlden, vilken är så avgörande även (och kanske framförallt) inom Chihiro. Hon finner något hon ej innan visste sig innehålla.
Men hon måste beträda ännu en tunnel, med tillitsfulla steg riktade framåt, vilket pojken Haku (både människa och ande) skriker till henne:
- ”Vänd dig inte om!”

Om filmen skall ses krävs hos betraktaren en öppen port in igenom det som gör sig synligt på ett annat vis. En öppenhet vilken begär steget bortom gränsdragningen. Annars riskerar filmen att ge skenet av människans verklighet varande en stum sten, utan kraft eller riktning. Ett tips är att intaga filmen ifrån alla håll, utom realismens ramar:
- ”Vänd dig inte om!”

/ Eleonora Bru

.

.

.

Människor och Omänniskor

Filmen är genomgående filmad i svart-vitt och det är ju en teknik som använts ända sedan färgfilmens införande för att ge en gammal känsla åt miljön i en film. Jag kan tycka att det är litet tråkigt i detta fall, inte minst för att de fina miljöerna i de överlastade överklasslägenheterna hade vunnit på att återges i färg. Det känns även som om greppet är så uttjatat så filmen hade vunnit bara i det faktum att det hade brutit mot en konvention. Dock är det meningslöst att orda om hur filmen hade kunnat gjorts annorlunda. Så som den är är den nämligen en mycket sevärd film som distribueras av den lilla kvalitetsdistributören Novemberfilm. Se den.

Anders Hedman

.

.

.

En vänskapens korruption

Det är två skor, svarta, skulle kunna vara sådana där skinnskor som de lite rikare har. Och de vandrar fram och tillbaka över den grusiga asfalten, väntande, fixerade vid ett mål.

Psalmer från Köket handlar om Folke (Thomas Norström) som bland flera kostymklädda sänds ut, för att bevaka ensamstående mäns kroppsrörelser i sina kök, av ”Hemmens Forskningsinstitut”. Mitt uti den norska glesbygdens kyliga efterkrigstid. Målet är en undersökning som skall utföras ytterst rationellt.
I detta sammanhang innebär det att Observatören (Folke) ej skall ge sig själv plats i den Observerades (Isaks – Joachim Calmayers) liv, mer än som en tyst iakttagande på en hög stol. Folke skall observera, ovanifrån, objektet Isak. Just vad hans platschef Malmberg (Reine Brynolfsson) försöker intala honom vikten av. Nämligen att trovärdighet i det vetenskapliga studiet innebär ”ren” objektivitet.

Filmen belyser hur en plats, Isaks kök, har låtit sig omvandlas till ett forskningsinstrument, liksom Isak även tvingas till.

Men som människan han är låter han sig inte tyglas så lätt. Han gör motstånd genom att svara sin över-vakare med samma mynt, fast denna gång dolt. Han börjar observera sin observatör genom ett litet borrat hål ifrån sovrummet. Inte på samma nivå vägg i vägg, utan ovanifrån, från husets högsta våning. Han vinner tillbaka sin subjektivitet, återtar makten över platsen.

Här kommer även den viktiga, parallella, historien in i dramat. Där det politiska spelet tar plats. Folke sitter, i namn av tjänsteman, på en flera gånger högre stol än bonden Isak. Han överblickar rummet, Isaks rörelser, och blir i sammanhanget en aktiv symbol för den objudne gästen staten. Han ,en representant, ingen med-människa. Ett statligt instrument insamlande information som skall omvandlas till makthandlingar.

Och jag anar att det är på den punkt, när Isak förstår detta, han inser det totalt nödvändiga i att vinna tillbaka sitt territorium, sitt liv.

Genom att hänga från tak plan och spionera på Folke sätter han sig över denne både mentalt och platsligt. Här sker filmens verkliga omvandling. Den byter spår och dess förutsedda inledning börjar trampa sina egna stigar, ger verkan.
Folke tvingas in i situationer som blottar honom som subjekt, den han är. Han börjar tillåta sig att göra val, överväga, röra sig bortom den förutbestämda instrumentella vägen.

Och mitt i denna rörelse kommer kollegan Gren i nattens snö rusk förbi, upprört skrikande: ” Hur kan man tro att man förstår någonting alls om människor, om man bara observerar?”

Liksom den, nuförtiden bortglömda, pipan bolmande tar sin plats i människornas munnar sprider sig ett glödande varmt lugn genom stugan. Börjar på den plats där vi slänger instrumenten, våra tjänsteuniformer och inplanerade mål, ser varandra djupt in i ögonen. Utan distans, med säregen känsla. Filmen är en blick som letar sig bortom de inledande stegens redan upptrampade stigar. Den bör ses, med vidöppna ögon.

Eleonora Andersson

Originaltitel Salmer fra kjøkkenet
Manus Bent Hamer
i samarbete med Jörgen Bergmark
Regi Bent Hamer
Producent Bent Hamer
Co-producent Jörgen Bergmark
Line-producer Arve Figenschow
Produktionsledare Nina B Andersson
Distribution Svensk Filmindustri
Längd 2 597 m
Körtid 1 tim 35 min
Censur Barntillåten
Premiär 19 september 2003

.

.

.

Arvet

Det enda minuset är slutet som är vinklat åt danskarnas fördel, jämfört med den svenska kvinnliga huvudrollen.

Albin Axén

.

.

.

Midsommar

Det har alltid funnits gott om hollywoodproducerade skräckfilmer riktade till ungdomar. Det var dock ett tag sen vi fick se en nordisk film på danska som håller måttet mot bjässarna i USA. Men Midsommar är långt ifrån ett skandinavisk försök att kopiera, något man ser direkt med det sköna, klara färgfiltret och stilen som verkar ha genomsyrat hela produktionen. Man har visserligen lånat vissa klassiska element från lika klassiska serier som ”evil dead” och ”fredag den 13:e” men det känns ändå nordiskt och eget i grunden. Man har valt att låta den skandinaviska granskogen och naturens mörka sida stå för skräcken, vilket blir väldigt lyckat på ett nästan animistiskt sätt.

Rolluppsättningen består av en rad relativt okända danska skådespelare som alla överlag gör riktigt bra insatser, ung talang helt enkelt.

Huvudrollen som ”Christian” spelas av Kristian Leth som efter sin systers oförklarliga självmord sakta försöker hitta livslusten igen. Kompisarna hjälper gärna till med alkohol, kvinnliga gäster, sommarstuga i skogen och jaktgevär, det klassiska skräckfilmsupplägget är givet.

Per Oscarsson gör sin klassiska ”gammelfarfar”-karaktär i rollen som granngubben ”Persson”. Känns helt ok och gediget, bortsett från en helmärklig scen då han äcklar sig verbalt mot en av tjejerna i gänget. En scen som skär lite som sagt. Tuva Novotny däremot i rollen som den småblyge och mystiske Linn är toppklass precis som vanligt.

För att sammanfatta det hela: Är du ute efter en skön skräckupplevelse i höstmörkret sitter Midsommar som en smäck.

Björn Carlsson

.

.

.

Pianisten var bra men lite långdragen, lite mer som en bra TV-produktion.

.

.

.

Ken Park

"sexscenerna som tydligen anses vara omoraliska att ställa upp på för dessa unga skådespelare tycker jag oftast är ganska vackra"

De debaterade sexscenerna som tydligen anses vara omoraliska att ställa upp på för dessa unga skådespelare tycker jag oftast är ganska vackra. Det känns inte som om de lider. Klart att det är omoralisk att ligga med sin flickväns mamma och för mamman att ligga med sin dotters pojkvän, men det står ju i manuset. Sexscenen i sig tycker jag inte det är något fel på.

Sist kanske man undrar vem Ken Park är? Filmen börjar och slutar med Ken Park så mycket kan jag säga. Annars så tycker jag att ni ska gå och se den!

Sanna Fröberg Fredén .

.

.

Terminator III

Terminator III är en film för alla under 16 år som inte upplevde Terminator I eller II som unika filmer.
Schwartzenegger spelar som vanligt kusligt bra som terminator och fäller roliga kommentarer på sitt eget sätt, men annars bygger den på återanvändning av scener och effekter från de två första filmerna. I princip en film mest gjord för att tjäna pengar på ett inarbetat koncept mer än att vilja utveckla idén med terminator.
Själva grundidén att datorer skulle kunna ta över kontrollen över sig själva känns idag allt mer som gammaldags vidskepelse från alla som inte förstår att datorer aldrig kan bli mer än avancerade miniräknare.
Det vill säga alla utan datautbildning eller programmeringskunskaper i någon form.
De roligaste scenerna i filmen är dels en scen där den kvinnliga roboten i en fight går genom ett stort badrum och inte kan låta bli att titta sig i spegeln.

En av de roligaste scenerna i filmen är en scen där den kvinnliga roboten i en fight går genom ett stort badrum och inte kan låta bli att titta sig i spegeln

Dels är det roligt eller snarare tragikomiskt när Terminator-roboten fattar ett beslut om att inte ingripa på grundval av att det är 84 % chans att huvudrollinnehavarens kataktär skall begå självmord. Hotet om självmord är utpressning mot roboten. Människans möjlighet att handla irrationellt och självdestruktivt besegrar maskinen.
Sist men inte minst säger Terminator-roboten saker som "Relax!" till desperata människor eller "We must change vehicle" när deras bil förlorat taket, alltid lika lakoniskt.

Människors fördomar om robotar används som grundmotiv. Ofta

är det i filmen som människor besväras av datorer som inte fungerar som de skall.
Mångas obefogade rädsla för att datorer skall bli kalla smarta mördarmaskiner är ju lik människors första rädsla för elden under stenåldern.

Sist av allt ställer filmen visserligen intressanta frågor om ödet, ifall vi kan påverka vårat eget öde eller inte. Om vi visste om det, skulle vi lyda detta eller ta det i egna händer och ändra det. För att se vad filmen säger om detta måste den ses. Om inte annat för Schwartenegger.

Albin Axén