Nu har jag bara talat om svenska serietecknare, men det finns även bra utländska. Men vad beträffar dem behöver man bara Robert Crumb och Jack Kirbys "Fantastic Four". Ja, också "Ranxerox" förstås, som spelar i en helt egen division, långt över alla annan konst som någonsin skapats över huvud taget, i någon kategori, av någon, någonsin.

Slynglar kommer eventuellt att publicera serier i kommande nummer. Du som tecknar - sänd dina alster till oss. Kanske får DU äran att pryda skärmen du just tittar på!

Text: Anders
Bild: Albin

Bill och Ben

Nu måste du gräva fram dina gamla Bill & Ben-böcker! Det har visat sig att Bill och Bens filosofi, att dra först och fråga sen, är densamma som slyngelns. Fast slyngeln inte har revolver utan verbal ammunition. Sätt dig till rätta med en god Bill & Ben-pocket och ett glas mjölk med ett cocktailbär. Om någon undrar vad du gör, osäkrar du din verbala Colt .45.

Anders

Vi har nu äran att presentera den första delen av det numret av Slynglar, tidningen som just nu lever i form webtidning tills dess att publikationen återtar sin materiella skepnad, som papperstidning.

Rapport från Historiska museet, tisdag:
Idag var museet öppet för allmänheten, och gissa om den tagit fasta på det. Det var uppskattningsvis fler besökare när jag anlände till än det är sammanlagt under en normal månad. Om konstbråket fört något gott med sig så är det att fler människor kanske upptäcker Historiska museets fina samlingar tack vare Israels ambassadörs dåliga omdömme.

När jag gick förbi verket såg jag att båten med bilden var tillbaka, men den stod snett, fastfrusen i isen. En parallell till den frusna stämningen i denna debatt. En väktare patrullerade runt bassängen.

När jag gick hem stod det fyra polisbilar utanför museets huvudingång. Månne hade extremisterna återigen slagit till? Svaret får vi när vi öppnar vår morgontidning i morgon bitti.

En reflektion: På 30-talet förstörde nazisterna konst som de inte ansåg vara riktig konst. Nu är det den sidan som drabbades värst av nazisterna - judarna - som tar sig rätten att avgöra vad som är konst och vad som inte är konst, och att försöka förstöra det de inte uppskattar. Skall mänskligheten aldrig lära sig att inte sätta sig till doms över sin nästa?

En undran: Om man hade placerat en massmördare av ännu större dignitet än "Snövit", exempelvis Adolf Hitler, i en pöl av blod, hade israelerna tolkat även det som anti-semitism? Om man hade gett honom ett smeknamn i stil med "Snövit", kanske "Den rene" eller "Den gode", hade primalreaktionen även då varit att se det som ett ursäktande av folkmord, eller hade tanken tänkts att namnet kanske var avsett som ironi, kanske var menat att väcka tanken över de fasor mänskligheten drabbats av. Tyvärr finns det nog de som inte vill ha sina tankar väckta.

Anders Hedman

Fred och krig

Denna fantastiska sång som likt dialogen mellan Sokrates och Trasymacos beskriver svårigheten med att tala om fred, demokrati och lag utan att ofrivilligt ha maktens stela förtryck i nacken.
Freden kan vara den starkes namn på legitimerat förtryck, där kriget och revolutionen kan vara befrielsen. Som i Irak till exempel.
Eller som den kamp som behövs för att hjälpa de fattigaste länderna i världen.
Orden kan vara en början.

NÄR JAG ÄR DÖD

Jag bryr mig inte längre om någon
finner herrtidningen under sängen.

Jag bryr mig inte heller om någon
finner gymnasiepoesin och dagböcker,

och inte bryr jag mig om
mitt namn kommer svärtas eller glömmas.

Men det som gruvar mig om natten:
att liljan på min grav blir stänkt av blod.

Anders Hedman

Läsvärt

Det här är boken för dig som tröttnat på den sedvanliga journalistikens mallar, tänkande och villkor och vill veta mer om tänkbara alternativ. Oavsett om man bara är intresserad av dessa, eller vill få handfasta tips på hur man kan arbeta annorlunda som journalist, rekommenderas Petter Beckmans ”Riv stängslen – om medierna som mötesplats. Public journalism i svensk tappning som tänkvärd, uppmuntrande läsning.
Det är lätt att dras i Petter Beckmans entusiasm för medborgarjournalistik då tonen överlag är optimistisk, nästan lite väl emellanåt kanske. Men bortser man från det finns här mycket att lära, fundera över, både för den journalistikstuderande men även för praktiserande journalister och övriga som är intresserade av att veta mer om DN:s mobila redaktionssatsning, ett projekt som varade i fyra år mellan 1998 och 2002 och som den före detta DN-journalisten Petter Beckman var en av eldsjälarna bakom. Det är de samlade erfarenheterna och reflektionerna från den tiden som ”Riv stängslen…” bygger på.
Här finns även exempel hämtade från USA där Public Journalism har sitt ursprung, och som till skillnad från Sverige etablerat sig på flera tidningsredaktioner.
Ett intressant exempel är tidningen Charlotte Observers engagemang i stadsdelen Seversville i miljonstaden Charlotte i North Carolina. Fram till för drygt tio år sedan hade orten omfattande problem med kriminalitet, prostitution och knarkhandel. Efter det att tidningen startade sin artikelserie ”Taking back our neighbourhoods” som pågick mellan 1994-97, minskade de sociala problemen successivt då de boende själva inspirerades att ta tag i situationen.
Bra eller inte? Läs och bedöm själva.

/Catharina Burström Tunestad

Fotnot: För de som vill veta mer rekommenderas att gå in på www.pewcenter.org/, www.poynteronline.org, eller www.questia.com . Där finns en uppsjö av länkar för mer information i ämnet samt tips på böcker.

Betyg: SSSS